MÄNNISKOSKOGEN

Människorna lever mycket nära tillsammans
men har ändå inte större kunskap om varandra
än träden i en skog.

Knuffas, trängs, kvävs som i blindo
var och en med strävan endast att få höja sig
ett huvud högre än de andra
med en enkel uppfattning om sina medvarelser
och bara en dunkel aning om den mänskliga skogen som helhet
och nästan ingen aning alls om dess stora möjligheter.

Någon slags drömlik och förvirrad medvetenhet finns
om människans funktion i kosmos
Som en knappt förnimbar bris
drar den genom de väntande trädtopparna

Varför? Vart ska detta leda?

(fritt efter O. Stapledon: Last Men in London)